Tillbaka till framtiden: Vad konferensen om Europas framtid bör dra av det europeiska medborgarinitiativets framgångar och misslyckanden

Under det senaste årtiondet har politiseringen av EU-frågor ökat avsevärt i frågor som handel, åtstramningar, klimatförändringar, invandring eller, nyligen, hälso- och sjukvård på grund av covid-19-krisen. Vi har länge hävdat att det europeiska medborgarinitiativet uppmuntrar till en helt annan typ av deltagande från det civila samhällets sida i EU:s beslutsfattande och har på ett konstruktivt sätt kanaliserat flera av dessa politiserade frågor på europeisk och nationell nivå. EU:s beslutsprocess har traditionellt gynnat institutionaliserade Brysselbaserade toppsammanslutningar och paraplygrupper som sammanför och företräder olika intressen på EU-nivå, vilket i sin tur har skapat spänningar med gräsrotsgrupper som är baserade på nationell nivå i EU:s medlemsstater. Det finns starka belägg för att medborgarinitiativet har varit en användbar mekanism för nationella organisatörer på gräsrotsnivå, som har lyckats politisera EU-frågor på nationell nivå och föra in ett stort antal nya aktörer i EU:s beslutsprocess, samtidigt som de har gett starka incitament till vissa paraplyorganisationer i Bryssel att ansluta sig till dem. Till följd av detta har medborgarinitiativet lyckats med att ytterligare samverka med nationell politik och EU-politik, även om den politiska effekten har varit liten.

Medborgarinitiativets framgång när det gäller att koppla samman nationella och europeiska politiska debatter står dock i kontrast till dess mycket begränsade inverkan på EU:s politik. Eftersom de flesta medborgarinitiativets kampanjdeltagare sedan länge varit frustrerade har Europeiska kommissionen, även när ett initiativ lyckats samla in en miljon underskrifter, misslyckats med att följa upp med politiska åtgärder som uppfyller de begärda ändringarna. Detta är problematiskt, eftersom många europeiska medborgares förhoppningar när de kämpar för och undertecknar ett medborgarinitiativ inte bara skulle kunna ha något att säga till om, utan också att faktiskt ändra EU:s politik.

I samband med den kommande konferensen om Europas framtid, som anordnas under den nuvarande europeiska politiska cykeln (2019–2024), finns det mycket att lära av det europeiska medborgarinitiativets framgångar och misslyckanden. Konferensen om Europas framtid kan inte vara ännu en Brysselbubbla där de traditionella aktörerna talar med varandra. Enligt professor i EU-rätt vid HEC Paris Alberto Alemannokommer EU inte att åtgärda sitt demokratiska underskott med en annan toppstyrd ”konferens”. En av de många farorna med att betrakta konferensen som en PR-övning för EU är den ökade misstron mot EU-institutionerna, som redan har betraktats som långt ifrån EU-medborgarnas behov. I stället har medborgarinitiativet visat att det är möjligt (och normalt önskvärt) att involvera medborgarna i EU:s beslutsfattande genom att koppla samman EU:s politik med nationella politiska debatter.

Som koalitionen Medborgarna i det civila samhället har hävdat i sin skrivelse till EU-institutionerna bör man undersöka ”nya mekanismer för att medborgarna fortlöpande ska kunna delta i styrningen av EU”. Nyckeln till att inrätta nya deltagandemekanismer för att göra EU-medborgarnas röst hörd är att knyta samman den nationella politiken med EU-politiken och träffa medborgarna där de befinner sig. Med andra ord är det nödvändigt att nå ut till relevanta nationella politiska aktörer som ofta inte deltar i EU:s politik. Politiseringen av EU:s politik utanför ”Brysselbubblan” i de nationella debatterna skulle vara ett symptom på normaliseringen av EU som ett spelfält, där de dominerande argumenten är kritiska för EU snarare än EU-fientliga.

Kvaliteten på våra demokratier beror på hur makten cirkulerar mellan de institutionaliserade formerna av beslutsfattande och de informella kommunikationsflödena. En legitimitetskris kommer att uppstå om medborgarna upplever antingen att det finns en klyfta mellan de informella påståendena och de institutionella besluten, eller att det politiska systemet tas över av intressegrupper som företräder privata företag. Vid det vägskäl som EU befinner sig i är det nödvändigt att se till att det demokratiska deltagandet sträcker sig bortom den nationella staten, samtidigt som hänsyn tas till den nationella politiska dynamiken. Om klyftan mellan informella kommunikationsflöden och institutionaliserade beslutsformer inte täpps till i samband med en kris som covid-19, kommer det logiska resultatet att bli ytterligare misstro.

Mer konkret föreslår vi att man skapar demokratiska processer inom ramen för konferensen om Europas framtid som är känsliga för de nationella politiska debatterna, samtidigt som vi upprätthåller en alleuropeisk logik. Om målet är att skapa en offentlig överläggning – dvs. en öppen, inkluderande och reflekterande debatt som syftar till att uppnå de bästa besluten, med beaktande av argumentens kraft – måste vi dra slutsatsen att det inte finns några konkreta mekanismer för detta, men det kommer att vara resultatet av de olika debatter som äger rum inom och utanför institutionerna.

Utöver den noggranna samordningen av närmare förbindelser mellan nationell och europeisk politik bör konferensen om Europas framtid fungera som ett utrymme för medborgarna att fastställa dagordningen för frågor som bör tas upp ur ett perspektiv som sträcker sig längre än nationsstaten. Till exempel i efterdyningarna av covid-19-pandemin och avsaknaden av en samordnad strategi för den är det troligt att många medborgare skulle vara positiva till att tillhandahålla fler EU-befogenheter på hälso- och sjukvårdsområdet, vilket för närvarande är ett politikområde som uteslutande regleras av de nationella regeringarna. Konferensen bör därför inte bara fokusera på de institutionella frågorna, utan också vara en öppen grund för medborgarna att fastställa dagordningen på EU-nivå. I det europeiska medborgarinitiativet genomför kommissionen en rättslig kontroll av alla initiativ, eftersom endast initiativ som omfattas av kommissionens befogenhet att agera ska tillåtas. Konferensen är ett tillfälle att bryta denna begränsning och göra det möjligt för medborgarna att fastställa dagordningen i vilken fråga som helst, även om vissa förslag skulle kräva fördragsändringar. Medborgarna kommer att vara mer benägna att delta om de kan ta upp de frågor de bryr sig om, och EU-institutionerna skulle samla in värdefulla synpunkter om vilken typ av politiska frågor som medborgarna vill ha lagstiftning på EU-nivå.

En kritisk analys av det europeiska medborgarinitiativets framgångar och misslyckanden kommer att bidra till att förbättra organisationen av konferensen om Europas framtid. Att mobilisera medborgare som traditionellt sett inte är kopplade till EU:s beslutsfattande, koppla samman nationell politik och EU-politik och göra det möjligt att fastställa dagordningen är enligt vår uppfattning de viktigaste lärdomarna som vi kan dra.