Att ta Europa bortom ”Brysselbubblan” genom det europeiska medborgarinitiativet

Det civila samhällets deltagande i beslutsfattandet har varit en av hörnstenarna i EU-institutionernas legitimitetssökande strategier sedan slutet av 1990-talet. Medan EU:s beslutsprocess traditionellt har gynnat institutionaliserade Brysselbaserade toppsammanslutningar och paraplygrupper som sammanför och företräder olika intressen på EU-nivå, har kommissionen försökt att formellt öppna den politiska processen för olika grupper i det civila samhället. Brysselbaserade organisationer tenderar att fokusera sina budskap och arbeta mot EU-institutionerna, och kommer därför sannolikt att agera inom den ram som tillhandahålls av Europeiska kommissionen. Detta innebär att dessa organisationer reagerar på de idéer och ramar som lyfts fram inom EU-institutionerna och har färre kanaler tillgängliga för andra ämnen. Det europeiska medborgarinitiativet uppmuntrar däremot till en helt annan typ av deltagande från det civila samhällets sida i EU:s beslutsfattande. Den viktigaste innovativa aspekten av medborgarinitiativet är att aktörerna själva kan fastställa dagordningen. Detta saknar motstycke, eftersom det tidigare var Europeiska kommissionen som utformade alla frågor, och det civila samhällets aktörer var tvungna att engagera sig i dem.

Medborgarinitiativet har fått både politisk och akademisk kritik som en tandlös mekanism som inte kan påverka det politiska beslutsfattandet. Vissa organisatörer av medborgarinitiativ har varit missnöjda med vad de anser vara ytliga överväganden från kommissionens sida. I vår egen empiriska analys av fem medborgarinitiativ (STOP TTIP, One of Us, Wake Up Europe, Media Pluralism och Right2Water) fann vi dock att flera företagare på EU-nivå och nationell nivå lyckades politisera EU-frågor och föra in ett stort antal nya aktörer i EU:s beslutsprocess.

Detta gav också starka incitament för vissa Brysselbaserade institutionaliserade aktörer att ansluta sig till dem (t.ex. Greenpeace anslöt sig till STOP TTIP-kampanjen när den väl var framgångsrik). Genom att föra in nya aktörer i det politiska beslutsfattandet genom att politisera en EU-fråga kan medborgarinitiativet i hög grad bidra till EU:s demokratiska legitimitet som en politet. Det bidrar till att göra deltagandet i det civila samhället mer konkurrenskraftigt och sänker ”inträdesavgifterna” till EU:s beslutsfattande. Analysen visade att medborgarinitiativets kampanjarbetare snabbt kunde överföra frågor som traditionellt betraktas som nationella (såsom abort och medieägande) till EU-nivå genom att investera resurser i alleuropeiska gräsrotskampanjer.

På ett normativt sätt skulle politiseringen av EU:s politik utöver ”Brysselbubblan” vara ett symptom på normaliseringen av EU som ett spelfält, där de dominerande argumenten är av avgörande betydelse för EU (”Stop TTIP”) snarare än mot EU. Den process genom vilken EU-frågor politiseras på nationell nivå skulle också bidra till att skapa ett europeiskt offentligt rum. En sådan process skulle kunna förstås som ett ”medbestämmande”, ett begrepp som hänvisar till den situation där EU-frågor blir en kontroversiell fråga i den nationella offentliga sfären. Även om man inte ifrågasätter det europeiska projektet som helhet, innebär ett ”medbestämmande” att man lägger fram konkurrerande politiska budskap (såsom social democrat kontra liberala narrativ) i en politet som tenderar att leda till samförstånd.