Europa bör framför allt vara en union av medborgare, inte bara stater och marknader.

EU:s ledare kanske tror att EU-medborgarna är välinformerade om demokratiska instrument som det europeiska medborgarinitiativet, men verkligheten är förvånansvärt annorlunda.

En enkät i YouGov som publicerades på Europadagen visade att endast 2,4 % av EU-medborgarna i de fyra medlemsstater som deltog i enkäten vet vad det europeiska medborgarinitiativet är och vad som gör det.

En ungdomsundersökning som organiserats av Eumans och som stöds av New Europeans, Citizens Take Over Europe och många andra grupper i det civila samhället.

Det visar sig att medborgaraktivister är lika avlägsna från EU-institutionerna som ledamöter av Europaparlamentet och kommissionstjänstemän.

Bör vi vara oroade över detta och vad kan vi göra med det? Hur kan medborgarna undanröja hinder på vägen mot en mer inkluderande politisk strategi?

Svaren beror på hur seriöst vi tar idén om ett medborgarnas Europa och vad vi menar med termen.

Vid den tidpunkt då EU-institutionerna inrättades var de viktigaste drivkrafterna bakom vad som skulle hända härnäst i Europa statsmän: figurer som De Gasperi, Schuman, Spaak, Adenauer och De Gaulle. Dessa grundare, och de var alla män under dessa dagar, skapade det vi har kommit att känna till som nationers och staters Europa.

I nästa viktiga fas av Europas utveckling skapade vi det jag kallar Europa 2 för marknader och pengar. I denna fas, som sammanföll med undertecknandet av Europeiska enhetsakten, Berlinmurens fall och Maastrichtfördraget, var banker och företag de viktigaste huvudaktörerna och Europa omformdes i enlighet med detta.

Nya européer firar 25 år sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft med ”Maastrichtgenerationen” av studenter i provinsregeringens byggnad i Limburg, Maastricht den 1 november 2018 med Maastrichtuniversitetet och provinsregeringen

Jag skulle vilja hävda att vi nu står vid tröskeln ”Europa 3” – medborgarnas Europa. Detta är ett Europa för det civila samhället, städerna och de människor som bor i Europa och utgör den europeiska diasporan. Här skulle jag inkludera fast bosatta i EU som inte har pass från en EU-medlemsstat men som är en del av det europeiska samhället.

Det historiska resultatet av Europa 1-strategin har varit att ge Europa fred, medan Europa 2-strategin har gett välstånd, men ännu inte för alla. Europa 3-strategins uppdrag måste vara att göra Europa mer demokratiskt, inkluderande och jämlikt. Detta är också nyckeln till den europeiska modellens motståndskraft. Europa är inte bara en union av stater och marknader. Det är framför allt en union av medborgare.

I medborgarnas Europa skulle vi inte uppleva den typ av utanförskap och isolering som många invånare i EU för närvarande upplever när de tänker på EU-institutionerna. Det skulle bli ett stort steg framåt i det demokratiska engagemanget på alla beslutsnivåer, på lokal, regional, nationell och europeisk nivå.

Detta är viktigt, eftersom demokratiska samhällen styrs genom samtycke. Utan legitimitet hotas hela tiden den lösning som utgörs av den känsliga balansen mellan mellanstatliga och överstatliga institutioner i Europa.

Högerextrema europeiska populistiska ledare skulle enligt min mening aldrig ta sitt medlemsland ur Europa 1-strategin – Nationernas och staternas Europa. Men vem säger att de inte skulle dra sig ur euron, från Schengen eller ens från vissa aspekter av den inre marknaden om den kom till den (”Europa 2”)?

Demokratin är bräcklig, men i en snabbt föränderlig värld finns det ett andra skäl till att ett medborgarnas Europa är viktigt. Ingen ledare har monopol på att vara medveten om vad den rätta politiken kommer att vara – medborgarna för fram nya idéer och nya politiska lösningar som kan användas för att skapa ett bättre och starkare Europa. Vi har inte råd att missa detta bidrag.

Ett utmärkt exempel på den typ av politiska förändringar som krävs i Europa är det stora antalet europeiska medborgarinitiativ som för närvarande är aktiva, liksom många, om inte flesta, av de tidigare, såsom rätten till vatten.

Klimatkrisen och covid-19-pandemin pekar båda på behovet av djärva, omvälvande sociala förändringar som endast kan drivas från grunden. Många av de nuvarande medborgarinitiativen talar om vad som behöver förändras i Europa i samband med återhämtningen – en allmän basinkomst, en koldioxidskatt, röster för alla rörliga EU-medborgare oavsett var de bor i Europa.

Det europeiska återhämtningsprogrammet, som utgör en fördubbling av EU:s budget under de kommande sju åren, är en aldrig tidigare skådad möjlighet att förändra Europa.

Hur kan vi föreställa oss att dessa resurser kommer att användas väl eller till och med försiktigt om vi inte hör medborgarnas röst?

De europeiska medborgarinitiativen är också ett mycket bra exempel på att medborgarna tar ansvar för att överbrygga klyftan till institutionerna. Tidigare har det kanske funnits en uppfattning hos många institutionella aktörer om att medborgarna inte skulle lida sig – att attityden måste förändras och förändras.

Europeiska ledare inleder konferensen om Europas framtid, Europaparlamentet, Strasbourg den 9 maj 2021. Kredit: Europeiska unionen

Vi måste erkänna att de av oss som deltar i europeisk politik som medborgare är lika ”privilegierade” som de som har gått in i institutionerna. YouGovundersökningen visar att medborgarna vet mycket lite om de instrument som står till deras förfogande för att forma EU:s framtid.

I och med lanseringen av konferensen om Europas framtid har EU en gång i generation en möjlighet att komma till rätta med detta ”uppmärksamhetsunderskott” och återknyta kontakten med medborgarna.

Detta kommer endast att ske om det är medborgarna och medborgarrörelserna som gör konferensen om Europas framtid till liv som en verklig gräsrotsövning i samtalsdemokrati.

Priset för ett sådant engagemang bör vara inrättandet av mer permanenta mekanismer för medborgardeltagande mellan val. Att engagera fler europeiska medborgare i beslutsfattandet är inte ett hot mot EU – det kan mycket väl visa sig att det är dess räddning.

För 60 år sedan sade John F Kennedy att ”inte vad ditt land kan göra – fråga vad du kan göra för ditt land”

I vår tid kan vi säga följande i Europa: ”Fråga inte vad EU kan göra för dig – berätta vad du kan göra för Europa.”

Nya européers uppmaning till handling: Fråga dig om EU kan göra för dig – berätta vad du kan göra för Europa

Klicka här för att se vad några av de nya européernas medlemmar sade när vi frågade dem den här frågan.

Vad svarar du på denna tidslösa fråga?

Ansvarsfriskrivning: De åsikter som uttrycks i forumet för medborgarinitiativet utgör bara författarens synpunkter och kan inte på något sätt anses speglaEuropeiska kommissionens eller EU:s ståndpunkt.