Det europeiska medborgarinitiativet – kommunikationshinder?

En politisk överenskommelse har nyligen nåtts om nya regler för det europeiska medborgarinitiativet. Förändringarna, som grundar sig på erfarenheterna från de initiativ som inletts sedan de infördes och på återkoppling från initiativtagare och projektansvariga, omfattar flera välkomna förbättringar och vissa begränsningar. I denna post kommer jag att ta upp möjligheterna och begränsningarna med att kommunicera ett initiativ för att samla in underskrifter.

För att ett initiativ ska bli framgångsrikt krävs det snabb publicitet: varje förlorad månad innebär att 8 % fler underskrifter krävs för varje dag som lämnas kvar.

Hittills har systemet för insamling av underskrifter certifierats av en informationssäkerhetsmyndighet i det land där systemet finns. I många fall kunde inrättandet och revisionen av systemet inledas först efter det att Europeiska kommissionen hade registrerat initiativet.

När revisionen av certifieringen tar upp till en månad ledde detta till förlorad tid för insamling av underskrifter och för att hitta organisationer och pressen för att offentliggöra den, eftersom denna process inte kunde inledas förrän systemet för insamling av underskrifter fanns tillgängligt.  

Enligt de nya reglerna börjar insamlingsperioden inte automatiskt vid registreringen, utan kan skjutas upp med sex månader, vilket ger tid för förberedelser.

Enligt de tidigare reglerna behövdes sju personer för att officiellt inleda ett initiativ. Det har blivit uppenbart att alla framgångsrika initiativ stöddes av organisationer – och vissa fick till och med stöd av flera regeringar.

Det fanns rykten om att detta skulle kunna ses som en möjlighet för organisationer att vara med bland initiativtagarna. Detta väcker frågan om huruvida initiativet syftar till att göra det möjligt för medborgarna att delta proaktivt i den demokratiska processen eller om det ger befintliga organisationer en annan kanal för att utöva lobbyverksamhet för europeiska lagstiftare. Vissa icke-statliga organisationer har i själva verket visat att de har stött framgångsrika initiativ.

Slutligen tillåter de nya reglerna för europeiska medborgarinitiativ endast organisatörerna att inrätta en rättslig enhet enbart för att förvalta initiativet. Detta tar inte hänsyn till de icke-statliga organisationernas roll, utan behåller de enskilda medborgarnas roll.

Vilket stöd kan organisatörerna räkna med när de offentliggör sitt initiativ? EU-institutionerna känner sig skyldiga att vara neutrala, även om målen för ett initiativ är proeuropeiska.

Kommissionen finansierar dock forumet för det europeiska medborgarinitiativet. Forumet drivs av flera organisationer och hjälper till med tips och metoder, bland annat om kampanjer.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har också en stödgrupp och anordnar en årlig ”ECI-dag”. Dessa organisationer omfattas dock fortfarande av ”medborgarinitiativets bubbla” och deras stöd är därför inte betydelsefullt för att nå ut till en bredare allmänhet.

Deras hjälp med att utbyta erfarenheter skulle dock kunna vara till nytta. En intressant aspekt av de nya reglerna är att medlemsstaterna måste inrätta kontaktpunkter för att ge kostnadsfri information och stöd till grupper av organisatörer.

Jag tror att det ligger i hela Europas intresse att plattformar skapas för att nå en bred publik av europeiska medborgare för att främja pågående initiativ samtidigt som de förblir neutrala i fråga om innehåll.