Det europeiska medborgarinitiativet måste ytterligare diversifiera deltagandet i EU

Det europeiska medborgarinitiativet är ett viktigt första steg för att diversifiera antalet aktörer som deltar i utformningen av EU:s politik. Det finns dock fortfarande utrymme för förbättringar. Medborgarinitiativets namn innebär att alla medborgare som bor i EU deltar, men det är snarare ett verktyg för det organiserade civila samhället med transnationella nätverk. Genom att förbättra internetinfrastrukturen och uppmärksamma deltagandet av marginaliserade och mindre välutbildade samhällen kommer alla europeiska medborgare att få bättre tillgång till det europeiska medborgarinitiativet. Dessutom kommer det europeiska medborgarinitiativet att bli ett starkare verktyg på lång sikt genom att möjliggöra mer kontroversiella initiativ och ett större politiskt åtagande från kommissionens sida.

Vid första anblicken är medborgarinitiativet ett unikt verktyg för gränsöverskridande medborgardeltagande. Genom sin rättsliga utformning är det en kombination av olika former av direktdemokrati som redan finns i nationella sammanhang.

Medborgarinitiativets nyhet ligger i att för första gången någonsin knyta samman de nationella och europeiska nivåerna av medborgardeltagande. Införandet av medborgarinitiativet 2012 skapade en stor våg av entusiasm och initiativförslag från olika aktörer i det civila samhället. Vid en andra anblick blir det emellertid uppenbart att medborgarinitiativet endast är en fortsättning på en befintlig institutionell praxis med utrymme för förbättringar för att leva upp till sitt namn.

Som forskaren Florian Grotz visar i sitt dokument om direktdemokrati (på tyska) har antalet instrument för deltagande och användningen av dem i hela världen ökat under de senaste 30 åren. Enligt min mening verkar det som om ledarna, genom att ge medborgarna tillfälligt inflytande i politiken (bortom val) genom folkomröstningar, medborgarinitiativ och andra verktyg, ofta hoppas att stärka legitimiteten i sitt beslutsfattande och det politiska systemet som helhet. Inom EU:s institutionella system är medborgarinitiativet också en fortsättning på en redan befintlig praxis med ökat deltagande av berörda parter. Under årens lopp har EU infört många verktyg för deltagande, såsom forum för berörda parter och andra samrådsmekanismer. Forskare som Beate Kohler-Koch har betecknat detta beteendemönstersom ”EU-institutionernas deltagandeskifte”.

Även om verktyg för deltagande på EU-nivå är en viktig signal om öppenhet gentemot medborgarnas önskemål och åsikter, tenderar den slutliga beslutsbefogenheten att ligga kvar hos institutionerna. På grund av medborgarinitiativets rättsligt icke-bindande karaktär har inget initiativ hittills lett till de exakta politiska resultat som organisatörerna vill uppnå, och endast välstrukturerade kampanjer har lyckats samla in 1 miljoner stödförklaringar. EU:s övriga deltagandeexperiment har kritiserats av akademiker för att de inte gett medborgarna lika röst och dominerats av näringslivs- och branschorganisationer.  Exempel på sådan kritik är rapporterna från Thorsten Hüller (2011) ”Playground eller Democratisation? New Participatory Procedures at the European Commission ”, och dokumentet från Christian Marxsen”Open stakeholder Consultations at the European Level-Voice of the Citizens? ”. Frågan är om medborgarinitiativet föranleder samma kritik.

Fallet med ett av de första och mest framgångsrika initiativen ”Right2Water” visar tydligt på medborgarinitiativets problem. Right2Water organiserades av European Federation of Public Service Unions och krävde att den mänskliga rätten till vatten skulle förankras i EU-lagstiftningen. Organisatörerna av vatteninitiativet hade många års erfarenhet av kampanjer, ett världsomspännande nätverk och tillräckliga medel. Trots en framgångsrik kampanj för insamling av underskrifter leder detta medborgarinitiativ endast till ett ”urvattnat” resultat av organisatörernas krav. I sitt svar på Right2Water drog kommissionen slutsatsen att tillhandahållandet av vatten faller under medlemsstaternas behörighet. I stället för att göra ett mer ambitiöst åtagande inriktades EU:s åtgärder på mer tekniska aspekter såsom dricksvattnets kvalitet.

Utöver fallet Right2Water har jag undersökt de förhållanden som ledde till att namninsamlingen av olika medborgarinitiativ blev framgångsrik eller misslyckades som en del av min doktorsavhandling. Jag definierar framgång som förmågan hos ett medborgarinitiativ att samla in det antal underskrifter som krävs för att lägga fram sitt lagstiftningsförslag för Europeiska kommissionen: 1 miljoner euro. Jag har funnit att endast organisatörer med befintliga nätverk av partnerorganisationer, betydande ekonomiska resurser, personal och en reklamstrategi kunde nå ut till fler underskrifter än genomsnittet.

Mina forskningsresultat visar att även om namnet på medborgarinitiativet tyder på att ”vanliga” medborgare deltar, visar erfarenheterna från de senaste åren att EU föredrar att involvera professionella, transnationella icke-statliga organisationer som sammanställer medborgarnas krav. Dessutom hade initiativ utan engelsktalande aktivister svårare att bygga upp nätverk och mobilisera stöd utanför sitt eget land. Den senaste reformen av medborgarinitiativet minskar visserligen den administrativa bördan för organisatörerna genom att erbjuda en rad stödtjänster, men den ändrar inte det sätt på vilket medborgarinitiativet fungerar inom EU.

En stor del av underskrifterna om medborgarinitiativ har samlats in på nätet, vilket gör medborgarinitiativet mycket attraktivt för yngre generationer. Betydelsen av internetaktivism via det europeiska medborgarinitiativet kommer med största sannolikhet att fortsätta i takt med att covid-19-pandemin tvingar människor att ta avstånd från samhället och stanna hem mer. Detta väcker ytterligare en oro för alla medborgares lika deltagande i medborgarinitiativet, som ofta förbises: internettäckningen i EU är inte universell och det finns fortfarande en klyfta mellan landsbygds- och stadsområden. Bristande tillgång till internet för människor från stadsområden innebär att de kan vara mindre benägna att delta i medborgarinitiativ.