Lärdomar från de åtta årens erfarenheter av det europeiska medborgarinitiativet

Under de första åren har det europeiska medborgarinitiativet utformats och tagits i bruk. Jag anser att det också blir mer konkret med tanke på att det kan fungera som ett deltagarinriktat verktyg på listan över EU:s dagordning. Det är uppenbart att det europeiska medborgarinitiativet inte är ett verktyg för snabba förändringar. Det är en lång process och fördelen med det är att både organisatörerna och institutionerna har tillräckligt med tid för att lära känna varandra, dubbelkolla upp sina mål och förbereda sig för en eventuell förändring. Det europeiska medborgarinitiativet kan leda till en djupgående kompromiss om olika rättsliga frågor om dess fulla potential uppnås och om det tolkas som ett positivt verktyg under lagstiftningscykeln. Min huvudiakttagelse är ytterligare en, mer på sidan av de mjuka kompetenserna. Jag har haft tur att följa det europeiska medborgarinitiativet ur ett institutionellt perspektiv sedan de första åren. Det har alltid stått klart att det europeiska medborgarinitiativet, med namn och som standard, tillhör medborgarna, men att medborgarna inte agerar i strid med detta. De väljer också detta instrument för att påverka, påverka, öka intresset och uppnå det, partier av olika intressenter måste visa intresse och stöd. Därför kommer min viktigaste lärdom av denna synpunkt att vara ”samarbete”. Även om det europeiska medborgarinitiativet tillhör EU-medborgarna – vilket vi alla delar av det – finns det fortfarande utrymme för förbättringar när det gäller samarbetet mellan institutionerna själva, mellan organisationerna i det civila samhället, mellan organisatörer av medborgarinitiativ och mellan de nationella regeringarna. Beroende på vilken kompetens som krävs vill institutionerna göra sitt eget sätt att stödja det europeiska medborgarinitiativet, det civila samhällets organisationer vill bevisa för sina medlemmar att deras egna enskilda bidrag, etc., men det verkliga faktum är att det europeiska medborgarinitiativet endast kan bli framgångsrikt om de enskilda medborgarna, som tror på deras sak, får samma hjälp oavsett vilken kontaktpunkt de vänder sig till. På det institutionella planet har saker och ting förbättrats – vi har skapat ett interinstitutionellt nätverk av administratörer av medborgarinitiativ för att regelbundet utbyta information, men det är bara en nystart. Jag vill påpeka att det civila samhället också har en djupare förståelse för värdet av samarbetet, eftersom ingen enskild organisation kan hjälpa till med alla medborgarinitiativ. Aktiva medborgare vidtar åtgärder överallt, de finner kortare eller längre sätt att hitta europeiska medborgarinitiativ eller forum för det europeiska medborgarinitiativet eller forumet för medborgarinitiativ. Min erfarenhet (och min önskan) för medborgarinitiativet är därför ett mer vänskapligt och öppet samarbete och ett tätt nätverk av medborgarinitiativgrupper för att främja ett aktivt och välinformerat medborgarskap.

En lärpunkt (eller mer en påminnelse) från erfarenheterna av det europeiska medborgarinitiativet är hur viktiga medlemsstaterna är. Ett exempel är att Frankrike i slutet av förra året avskaffade de betungande id-kraven, vilket har haft en stor inverkan på det europeiska medborgarinitiativet i det landet. Det finns fortfarande andra förbättringar som medlemsstaterna kan göra när det gäller förvaltningen av medborgarinitiativet, och de behöver också göra mycket mer för att främja medborgarinitiativet. Åtgärder har vidtagits på medlemsstatsnivå, men om det europeiska medborgarinitiativet ska uppfylla sin potential är det inte bara EU:s institutioner som behöver fortsätta att utveckla sin strategi. Det är viktigare att medlemsstaterna fullt ut accepterar och främjar medborgarinitiativet.

Det europeiska medborgarinitiativet kan vara enklare att söka i lokala initiativ – den kommunala initiativtjänsten

0